55 stycken bebisar
som "aldrig" kommer i jord. Vädret har hindrat mig, blåst och svinkallt och när det varit hyfsat väder så har jag varit tvungen att få ordning på potatiskragarna.
Till slut kände jag att jag måste göra något i alla fall. De kunde ju inte stå kvar där längre, i den lilla plastbyttan som de stod i när jag köpte dem 17 april!!
Nästan en och en halv månad!
Ett under att de fortfarande ser fräscha ut! Nu måste de få lite plats att växa på.
Jag tog gamla plastlådor som blivit över när jag tömt dem på talgbollar och jordnötter till fåglarna.
Borrade hål i botten, tegelskärvor över hålen och blandad jord av vanlig planteringsjord och sk naturgödsel, allt köpt på säck.
Den där fina framförhållningen med hål i jorden var fullkomligt meningslös eftersom jorden
rasade åt alla håll när jag skulle sätta ner en purjo. Det fick bli pekfingret och en bebis i taget.
När allting var klart, alla purjolökarna planterade och jag var supernöjd och kunde äntligen slappna av från "ångesten" över dem.
Det gick två dagar fick jag till mig att det var jätteviktigt att purjolökens sk tillväxtpunkt hamnade ovan jord för att den skall få en bra start och inte riskera att ruttna...
Jösses Amalia. Jag som hade tryckt ner dem ganska duktigt eftersom jag trodde att det var bra och skulle öka chansen att de fick bra rotfäste...
Å nej!
Bara att göra om! 😖😴
Nu är det gjort!
De små stenarna som jag lagt intill varje lök är ett försök att stabilisera dem så att de inte ligger ner kors å tvärs över varandra.
Nu banne mig! Nu får de sköta sig själva ett tag och visst är jag där och kikar (med viss oro) varje dag för att se hur det går för dem
Och 8 juni gick jag lös med saxen
Med viss ågren - så typiskt mig. Fegar och fegar...
Detta skall tydligen vara bra för löken (och mig) att slippa lägga mycket kraft på sina gröna stänglar och istället utveckla "rot-knölen" mer.
14 juni: