Denna underbara värld så länge det varar!

Allt smått man inte ser eftersom man har så bråttom...
Och inte bara bråttom. Man skyndar efter eget liv på nåt oplanerat sätt, man jagar på sitt jobb eftersom man brinner för det eftersom det känns viktigt och mitt uppe i allt, alla frågor, alla krav, alla möten, alla konflikter, små som stora, så lever livet vidare på sitt eget sätt. Förhoppningsvis oberoende av oss (men så gott vågar jag inte tro ännu...):

Detta fantastiska lilla djur (larv) har fullt upp med sitt men jag tror inte att den är drabbad av stress såvida inte människan förstört naturen såpass mycket så att stressen också hamnat på dennas nivå. Det vore ju för jävligt i så fall men inte helt otänkbart. Jag personligen får iallafall en grym distans till livet när jag möter dessa arbetare i det dolda. Hjärta. Ödmjukhet.